Historien håller på att upprepa sig på ett fasansfullt sätt. Europas romska befolkning står inför ökad fientlighet, diskriminering, marginalisering och fattigdom. Jag har förut skrivit om den etniska registreringen av romer i Sverige, utförd av den svenska polisen. Vi som bor i Sverige har under de senaste månaderna också märkt en tillströmning av utfattiga romer som tagit sig hit från Rumänien för att försöka skrapa ihop lite pengar genom tiggeri. I Rumänien bor romer ofta i getton, med oerhört mycket drogmissbruk och kriminalitet. Dessa förfärliga förhållanden har fått vissa romer att mödosamt ta sig till Sverige där de hoppas kunna överleva genom tiggeri. Själklart är de summor pengar de tjänar på detta ofta väldigt små, och endast extrem fattigdom kan förklara detta desperata drag. Men för vissa kan pengarna de lyckas spara ihop innebära skillnaden mellan liv och död när de kommer tillbaka till Rumänien.

Den svenska staten är tydligen fast besluten att göra allting ännu värre för dessa migranter. En grupp migranter på ungefär hundra samlade pinnar och presenningar och byggde ett lager av små hus i Stockholmsförorten Högdalen. Polisen avhyste de från platsen och deras hus blev nedrivna. De flyttade, med hjälp av lokala aktivister, till en annan tom plats i Sollentuna, där de på nytt byggde upp sina hus. Men efter att ha bott där några veckor mottog migranterna ett nytt vräkningsbeslut den elfte mars. Inte nog med att beslut var skrivet endast på svenska och engelska, så att migranterna inte kunde förstå vad det stod, utan det gav dem endast två dagar på sig att flytta; de skulle lämna lägret innan klocka sju på morgonen, den trettonde mars.

Dessa vräkningar är grymma angrepp mot en oerhört utsatt grupp, utförda av staten och kommunen. Marken i Sollentuna, som kommunen gör anspråk på att äga, är oanvänd och outvecklad. Migranterna har inte gjort något annat än att fredligt göra bruk av marken genom att där bygga sina hus med sina egna händer.  Anstötligt nog utförs dessa angrepp delvis under förevändningen att det är “ovärdigt” att bo i dessa hus, vilket är ungefär lika rimligt som att bryta någons kryckor för att det är ”ovärdigt” att de ska behöva ha dem för att gå. Det riktiga skälet för denna politik är att politikerna och den vita svenskfödda medelklassen inte vill ha fattiga romer i sitt land. Kommunens representanter ”erbjöd” till och med migranterna bussbiljetter till Rumänien. Budskapet verkar klart: om du ska svälta får du göra det i Rumäniens getton.

Så som svar på vräkningsbeslutet mobiliserade den trettonde mars ett trettiotal aktivister för att kämpa mot det. Runt klockan åtta på morgonen hade aktivisterna bildat en mänsklig kedja och lyckades pressa tillbaka polisen. Runt klockan två, då jag själv hade fått kunskap om vad som pågick och anslutit mig till protesterna, hade polisen fått ordentligt med förstärkning, och mobiliserade igen för att utföra vräkningen. Vi satt i armkrok i husen, men efter ett tag förde polisen bort oss och placerade oss i en buss, för att senare släppa av oss långt från platsen.

Alla hus revs. Det verkar som att runt hälften av migranterna återvände till Rumänien, och runt trettio gavs en tillfällig övernattningsplats av aktivister. Framtiden ser mörk ut för dessa migranter, såväl för de hundratusentals fattiga romer som bor i ett allt kallare och mer brutalt Europa. Det är inte lätt att komma på simpla idéer om hur denna extrema fattigdom ska åtgärdas på kort sikt. Men en sak är klar: statens vräkningar och cyniska nedrivning av taken över deras huvuden kommer göra allt mycket värre.