Göran Hugo Olssons nya dokumentär Concerning Violence undersöker kolonialism I Afrika, med massvis med material från svenska nyhetsarkiv, och genom att knyta ihop filmen med Frantz Fanons bok Jordens fördömda från 1961. Utdrag från boken läses up av Lauryn Hill, vars berättande förmedlar Fanons idéer på ett fängslande sätt. Jag såg nyligen filmen på Sundance Film Festival.

Filmen är med avsikt strukturerad som en bok. Som filmens fulla titel Concerning Violence: Nine Scenes From the Anti-Imperialistic Self-Defense låter förstå är den indelat I nio kapitel. Dessa kapitel behandlar en bred uppsättning historier om kolonialism och motstånd.

En scen visar en intervju med en rasist I Rhodesia som är rädd att svarta “terrorister” snart kan komma att ta makten och beklagar att svarta människor uttrycker en strävan efter välstånd och oberoende. En annan följer gerillakämpar som attackerar en Portugisisk militärbas i det territorium som idag kallas Angola. Svenska reportrar pratar med kristna missionärer som jobbar på att påtvinga monogami på afrikanska befolkningar. Rasistiska kolonisatörer och rebelliska infödda filmas båda i länder Afrika runt.

För mig är filmens kraftigaste delar de som belyser det brutala våld och den exploatering som utgör kolonialismens kärna. En särskilt upplysande scen visar en gruvarbetarstrejk vid en europeiskt ägd gruva i Liberia. Den liberianska militären skickades in för att slå ner strejken. Presidenten menade att arbetarna borde helt enkelt borde ha tagit upp sina klagomål med regeringen innan de gick ut i strejk, och att han endast skickade dit trupper för att hindra våld. En av soldaterna intervjuas sen, och beskriver hur han fått order att initiera våld. Det är en avslöjande skildring av hur ekonomisk exploatering och ojämlikhet backas upp av statligt våld.

En annan otroligt viktig scen avbildar hur NATO-trupper försöker stoppa antikoloniala rebeller genom att droppa napalmbomber på hela byar av civila. Trots att de som försvarar sig mot imperialism än idag förses med ”terrorist”-etiketter, var det genom terrorkampanjer västliga krafter upprätthöll kolonial dominans.

Karske är den mest chockerande bilden I filmen en kvinna vars arm har blivit avhackad, så att hon liknar Venus de Milo-statyn. Hon tar hans om sitt barn, som har en liknande skada, i ett sjukhus, med deras motbjudande skador som en stark avbildning av kolonialt våld

Dessa och andra scener knyts ihop av Frantz Fanons ord, utbasunerade som text på skärmen och lästa högt och passionerat av musikern och aktivisten Lauryn Hill. Fanons text berättar hur de infödda drivs till våldsamt motstånd under kolonialismen, om den ekonomiska orättvisan kolonialism främjar, om dehumaniseringen som är inneboende i kolonialismen, om våldet som begås av polisen och militären för koloniala regeringars räkning.

Den här filmen är för kort för att ge tittaren en full bild av kolonialismen. Istället får vi korta vinjetter som visar oss exempel på kolonisering och dekolonisering. Förhoppningsvis lockar detta tittare att lära sig mer om kolonisering, motståndsrörelser, och Fanons verk. Om inte borde den åtminstone ge alla ett hum om vad det är för värld vi lever i: en värld där fängelser, krig och polisvåld möjliggör massiva mängder ekonomisk exploatering, förbrytelser och rasism.