The following article is translated into Swedish from the English original, written by Nathan Goodman.

Vid 27:e Juli, rapporterade The Real News Network att hungerstrejken bland fångar i Georgia påbörjade sin 47:e dag. Strejken började med 10 fångar, men sedan dess har det minskat till 2 kvarvarande strejkare.

Just nu har strejkarna bara några få krav. De kräver medicinsk vård för skador de har fått från att det blev misshandlade av vakter 19 månader sen. De begär att deras familjer ska få beviljas umgängesrätt, som arbiträrt återkallades utan förklaring. Mest anmärkningsvärt är kanske att, enligt Bruce Dixon, fångarna kräver ”att deras status i isoloringscell kan bli återgiven, enligt skriftligt tillstånd, var 30:e dag, så att staten ska ge en anledning till att de är i isoleringscell.”

De här fångarna begär helt enkelt att regeringen ger dem en anledning till att hållas i en isoleringscell. Det här är ett extremt måttligt krav när vi överväger att isoleringscell vanligtvis ses som en form av tortyr.

2011 förklarade FN’s Specialrapportör om tortyr, Juan E . Méndez att ”Med hänsyn till den svåra psykiska smärta eller lidande isoleringceller kan orsaka, kan det betyda tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller straff.” Dessutom efterlyste han absolut förbud på att hålla fångar i isoleringscell i över 15 dar, och citerade bevis på att det kan orsaka permanent psykologisk skada.

Om FN slår dig som en för liberal källhänvisning, fråga John McCain om isoleringsceller. Den republikanska senatorn och förre-dette president-kandidaten har skrivit, ”Det är en hemsk sak, isolering… det krossar din själ och försvagar ditt motstånd mer effektivt än någan annan form av mishandel.” McCain, som många andra Vietnam-veteraner som blivit utsattes för tortyr, fann att isolering var lika skadligt som någon annan av de fysiska misshandeln han mötte.

Men ändå, idag, är Förenta Staternas regering den största utövaren i världen av denna teknik. Utöver den största fängelse-befolkningen på planeten, håller U.S.A cirka 80,000 fångar i isoleringscell. Bonnie Kerness från American Friend Service Committee’s Prison Watch Project påpekar att Amerikaner som oroar sig för tortyr utomlands måste inse att de ”lever med ‘black sites’ i sin egen bakgård.”

Dessa inhemska ”black sites” är inte bara för våldsamma brottslingar. Enligt en studie från 2010 från Center for Economic and Policy Research”, är mer än 60% av Amerikanska fångar där för icke-våldsamma brott. Och när de har låsts up, kan de skickas till en isoleringscell utan att ens utgöra något hot. En ny rapport från The Nation av Jean Casella och James Ridgeway fann att den näst vanligaste anledningen att fångar i New York hamnade i isoleringscell var att deras urin testade positivt för droger. ”I ett fängelse-system där 85% av de intagna är i behov av drogmissbruks-terapi, kan droganvändning i sig självt ge 90 dagar i isolering, och ett år om de händer upprepade gånger,” förklarade Ridgeway och Casella.

Ett år i isoleringscell är mer än tillräcklig tid för att orsaka permanent psykologisk skada. Ändå har Förenta Staternas regering låtit hålla fångar i isolering mycket längre än ett år. Herman Wallace och Albert Woodcox har nu spenderat 40 år i isoleringscell i Lousiana’s Angola-fängelse. Många tror att de var ditsatta för deras fängelse-aktivism med Black Panther-partiet. Anledningen till att de är insatta i isoleringscell är ett brott som hände ungefär 40 år sedan, ett mordåtal byggt på tvivelaktiga bevis.

Fastän Angola-fallet är extremt, representerar det Amerikas nonchalanta tillvägagångssätt i att tortera fångar. Förenta Staternas regering är världsledande i att utsätta fångar för extrem social isolation, och vanligtvis kombinerar de denna tortyr med andra missbruk. Dessutom, är de som utsätts för denna tortyr oproportionerligt etniska minoriteter och fattiga.

Som tur är växer motståndet. Förutom hungerstrejken i Georgia, har nya hungerstrejker i Kaliforniens Pelican Bay-fängelse och Virginias Red Onion-fängelse ifrågasatt isoleringsceller och andra omänskliga vilkor. Utanför fängelse-murarna, jobbar journalister som James Ridgeway med att blottlägga isoleringens fasor.

Motståndet måste eskalera. Många som hålls i isolering är där för icke-våldsamma och offer-lösa ”brott”. Ännu mer kan vara oskyldiga. Men oavsett vad slags brott Amerikas fångar kan ha begått, är en stat som torterar på en stor skala en mycket mer avskyvärd brottsling.

Originalartikeln publicerades från början av Nathan Goodman den 5:e Augusti 2012.

Översatt från engelska av Jakob Pettersson