Center for a Stateless Society
A Left Market Anarchist Think Tank & Media Center
Svensk polis, rasism och motstånd

Sverige porträtteras ofta i internationell media som en pluralismens, toleransens och framstegets högborg. Den här bilden står dock i stark konstrast mot marginaliserade människors upplevda verkligheter i Sverige, då den svenska staten blir allt mer desperat och våldsam. 2012 orsakade avslöjandena om inre gränskontroller i Stockholms kollektivtrafikssystem ilska, skräck och ursinne. I den här omfattande kampanjen av kontroller, som hade den Orwellska benämningen REVA - “Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”, utförde civilklädda poliser ID-kontroller på alla de misstänkte befann sig i Sverige ”illegalt”. Dessa misstankar grundade sig på inte mycket mer än etnicitet, och begränsade starkt icke-vita människors rörelsefrihet i Stockholm.

Men ID-kontrollerna i tunnelbanan var, tyvärr, endast en aspekt av många i det upptrappade kriget mot papperslösa migranter. REVA plågade icke-vita människor i hela Sverige, i synnerhet dem utan papper. I Skåne hade antalet deportationer stigit med 25 % efter att projektet varit aktivt ett par månader. Många berättelser – exempelvis den om barnen som var för rädda för att gå till den psykolog som höll på att behandla dem för post-traumatisk stress, eftersom att polisen spanade på psykologmottagningen – orsakade häftiga protester bland allmänheten.  Men polisens talespersoner, närhelst de konfronterades med dessa skrämseltaktikers barbari, fortsatte hänvisa till samma trötta mantran – ”Sverige är en rättstat”, ”vi följer bara order från politikerna”, ”demokratiskt uppdrag”.  Budskapet till aktivister och medborgare var klart – ”om du inte gillar det, rösta på en annan härskare vid nästa val”.

I september 2013 kom så avslöjandet att polisen I Skåne hade ett utförligt register av 4 029 romska personer. Dokumentet bar namnet ”resande”; det innehöll inte någon information om de listade personernas kriminella aktivitet; det hade formen av ett stort familjeträd; det inkluderade både personer som länge hade varit döda och över tusen barn; och läckan inom Skåne-polisen bekräftade att registret internt var känt som ”zigenar-registret”. Men trots allt överväldigande bevis för att polisen sysslade med storskalig registrering på etnisk grund avfärdade polisen dessa anklagelser och sa att dokumentet inte var något annat än register av kriminella i Skåne och deras bekanta, med funktionen att bekämpa brott i Skåne. Trots det faktum att många på listan inte hade någon koppling till Skåne, bodde på andra sidan landet, och inte hade något samröre med personer som dömts för brott.  Den enda gemensamma nämnaren för personer på listan var att de var, eller var gifta med, personer med romsk bakgrund.

Filosofen Karim Jebari argumenterar, med stöd I empirisk forskning, att för marginaliserade grupper I Sverige – de fattiga, de hemlösa, icke-vita, brukare av illegala droger, personer med mentalsjukdomar – är Sverige en polisstat, eftersom att vilka dessa gruppers formella demokratiska rättigheter än må vara så har de inga rättigheter i mötet med polisen. Och visst är det slående hur statens representanter i sitt hyckleri hänvisar till ”den demokratiska processen” och ”rättstaten” som de enda legitima medlen för att bekämpa rasism, auktoritära lagar, deportationer, institutionaliserat våld och maktmissbruk, när de samtidigt bryter mot statens egna lagar genom ren och skär etnisk profilering och registrering – överträdelser som sen undantagslöst trollas bort i polisens utredningar av sig själv. Utslaget är alltid detsamma: ”Vi gjorde inget fel”.

Gång på gång anklagas polisen för rasism, brutalitet och maktmissbruk. Och gång på gång blir vi tillsagda att vara tålmodiga och lugna, och att vi ska rösta bort problemen. Som anarkist anser jag att vi bör tillbakavisa idén att staten är den enda legitima kanalen för social påverkan och framsteg. Stater har så länge de existerat visat att de är oförmögna, och saknar incitament, att bekämpa dessa brutala yttringar som går emot allt det vi fått höra att ”demokrati” ska innebära. Vi måste sluta ge dem nya chanser.

Betyder detta att alla reformer är meningslösa? Nej. Ibland sker framsteg, som resultat av starkt socialt tryck och opportunistiska – eller genuint välmenande – politiker, Men alla dessa små steg är försumbara jämfört med de oerhörda fördelar som skulle vinnas på en utveckling mot en kultur där att ringa polisen inte är den självklara lösningen vid en konflikt, där människor själva tar säkerhet och solidaritet i sina egna händer, och där att rösta på en härskare inte ses som det centrala ansvaret vi har mot andra människor; en utveckling, det vill säga, mot anarki.

Det är därför det är så uppfriskande att se de sätt på vilka vanliga människor i Sverige har reagerat på de rasistiska ID-kontrollerna och deportationerna. Otaliga användare på Facebook och Twitter började uppdatera andra om var poliskontrollerna fanns.  Och organisationer som Ingen Människa är IllegalAktion mot Deportation, och det feministiska och antirasistiska Ain’t I a Woman? jobbade på i sin aktivism och sitt praktiska arbete, genom att förse papperslösa med bostad och förnödenheter, genom att gömma dem från staten, och genom att föra fram deras berättelser till allmänheten. Som ett resultat av den enorma negativa reaktionen från allmänheten beslutade polisen att tunnelbanans ID-kontroller skulle upphöra.  Men andra aspekter av REVA är fortfarande aktiva. Barn och vuxna blir fortfarande deporterade, ofta till farliga omständigheter. Ibland till länder de aldrig ens besökt. Och poliserna som var ansvariga för registreringen av romer bär fortfarande sina uniformer. Kampen fortsätter.

Notering: vid tiden för den här översättningen tycks stockholmspolisen återupptagit ID-kontrollerna i tunnelbanan, men det är oklart om det sker på samma skala som förut.

Originalartikeln publicerades från början av David Grobgeld.

Översatt från engelska av David Grobgeld.