Den svenska staten är tydligen fast besluten att göra allting ännu värre för dessa migranter. En grupp migranter på ungefär hundra samlade pinnar och presenningar och byggde ett lager av små hus i Stockholmsförorten Högdalen. Polisen avhyste de från platsen och deras hus blev nedrivna. De flyttade, med hjälp av lokala aktivister, till en annan tom plats i Sollentuna, där de på nytt byggde upp sina hus. Men efter att ha bott där några veckor mottog migranterna ett nytt vräkningsbeslut den elfte mars. Inte nog med att beslut var skrivet endast på svenska och engelska, så att migranterna inte kunde förstå vad det stod, utan det gav dem endast två dagar på sig att flytta; de skulle lämna lägret innan klocka sju på morgonen, den trettonde mars.

Dessa vräkningar är grymma angrepp mot en oerhört utsatt grupp, utförda av staten och kommunen. Marken i Sollentuna, som kommunen gör anspråk på att äga, är oanvänd och outvecklad. Migranterna har inte gjort något annat än att fredligt göra bruk av marken genom att där bygga sina hus med sina egna händer.  Anstötligt nog utförs dessa angrepp delvis under förevändningen att det är “ovärdigt” att bo i dessa hus, vilket är ungefär lika rimligt som att bryta någons kryckor för att det är ”ovärdigt” att de ska behöva ha dem för att gå. Det riktiga skälet för denna politik är att politikerna och den vita svenskfödda medelklassen inte vill ha fattiga romer i sitt land. Kommunens representanter ”erbjöd” till och med migranterna bussbiljetter till Rumänien. Budskapet verkar klart: om du ska svälta får du göra det i Rumäniens getton.

Så som svar på vräkningsbeslutet mobiliserade den trettonde mars ett trettiotal aktivister för att kämpa mot det. Runt klockan åtta på morgonen hade aktivisterna bildat en mänsklig kedja och lyckades pressa tillbaka polisen. Runt klockan två, då jag själv hade fått kunskap om vad som pågick och anslutit mig till protesterna, hade polisen fått ordentligt med förstärkning, och mobiliserade igen för att utföra vräkningen. Vi satt i armkrok i husen, men efter ett tag förde polisen bort oss och placerade oss i en buss, för att senare släppa av oss långt från platsen.

Alla hus revs. Det verkar som att runt hälften av migranterna återvände till Rumänien, och runt trettio gavs en tillfällig övernattningsplats av aktivister. Framtiden ser mörk ut för dessa migranter, såväl för de hundratusentals fattiga romer som bor i ett allt kallare och mer brutalt Europa. Det är inte lätt att komma på simpla idéer om hur denna extrema fattigdom ska åtgärdas på kort sikt. Men en sak är klar: statens vräkningar och cyniska nedrivning av taken över deras huvuden kommer göra allt mycket värre.

The Swedish state is apparently devoted to make everything even worse for these migrants. A group of migrants of about a hundred gathered sticks and some tarps and made a camp of small houses in the Stockholm suburb of Högdalen, only to be evicted by police and have their cabins torn town. They relocated, with the help of local activists, to another empty plot of land in the suburb Sollentuna where they rebuilt their houses.  But after living there for a couple of weeks, the migrants were served with a new eviction notice on  March 11th. Not only was it in Swedish, making it impossible for the migrants to understand it, but it gave them less than two days notice; they were to leave the camp before 7 AM on the 13th.

These evictions are vicious attacks by the state and municipality on an incredibly vulnerable segment of society. The land in Sollentuna is claimed by the municipality itself, and is unused and unimproved. The migrants have done nothing but peacefully homestead the land, building their houses with their own hands. Obnoxiously, these attacks are partly carried out under the pretext that living in these houses is “undignified,” which makes about as much sense as breaking someone’s crutches because it is “undignified” that they should need them to walk. The real cause for these policies is that the politicians and the white middle class do not want poor Romani people in their country. Representatives from the municipality even “offered” the migrants bus tickets to Romania. The message seems clear: If you are going to starve, you will have to do it in the ghettos of Romania.

In response to the eviction, around thirty activists mobilized on the 13^th to resist it. Around 8 AM, the activists had formed a human chain and managed to push back the police. Around 2 PM, when I myself had gained knowledge of what was going on and joined the protest, the police had received substantial reinforcements, and again mobilized to carry out the eviction. We sat arm in arm in the houses, but after a while the police carried us away and placed us in a bus, later to be dropped off far from the scene, most of us suspected of what is called “disobedience towards law enforcement.”

The houses were all torn down. It appears that around half of the migrants went back to Romania, and about thirty where given temporary places to sleep by activists. The future is looking dark for these migrants, as well as for the hundreds of thousands or poor Romani people living in an increasingly cold and brutal Europe. It is not easy to come up with simple ideas of how to remedy this extreme poverty in the short run. But one thing is clear: the state’s evictions and callous demolition of the roof over their heads will make things much worse.

Translations for this article:

• Swedish, Stoppa vräkningarna av migranter.